JAPANER, DERAS FRUAR OCH EN BIL

Vissa dagar är det som om samma människa kom in och ut ur butiken om och om igen. De ber om samma saker, tar på samma skor och har samma storlek på fötterna. De har ibland också exakt likadana fruar.

Härom veckan var det "den japanska" dagen. Vi kom för tidigt till jobbet. En av kamraterna bestämde sig för att vi skulla värma upp ordentligare än vanligt och hade gjort en mix-CD med låtar vi jympade till. "Det är japansk pop", sa han och stretchade lite längre och hårdare än vanligt. CDn gick sedan varm i vår smått illalåtande karaokeanläggning - ni minns nog inte att den där Bävern från Skara var inne med en underhållningslåda, men den står iaf och tuffar runt schlager. Hur som, man kan koppla bort ljudet från bilden och se på Lotta Engberg men höra Utami Hitohita sjunga svajande C medan hennes vänner låter som den på gräs höga kören ur Hair. Jo, man innehar "Hair, The Musical" på japanska. Jo, det är the ORIGINAL cast.

Där står vi då och förundras över hur Lottas ögon alltid lyckas plura så där pigaktigt varje gång hon sjunger en refräng medan en japansk slagdänga med för snabba toner efter varandra plågar oss genom förmiddagen , när en väldigt satt man med styva polisonger kliver in. Han är Pianist, har spretig mustasch, är japan och i släptåg finner man hans vackra fru. Hon är vacker. Väldigt vacker. Hon är som en tysk performance-konstnär i mörker. Hon kan alla tricken och vi (jag) går på det direkt.

Efter att ha gjort den klassiska NKOTB knäböjen framför henne så låtar jag min händer fara upp och ner för hennes fötter med de blott 12 par av storlek 35 vi just nu råkar ha inne i butiken. Det går vägen. Hon ler hela samkvämet och hennes man stryker nervöst sin mustasch, betalar och lämnar stället med Geishan från Panama i släptåg.

Hon kan inte ha varit helt japanskt men det är omöjligt att gissa vad hon skulle vara en cocktail av så hon får bli från Panama.

Efter sushilunchen så fortsätter någon som ser ut som Lotta att yla i tysthet på skärmen men nu går vi igenom "The Best of Naruto" i ljudsystemet. Det är inte en blandning av märkliga japanska indienummer, det är BLANDINGEN av japanindie med stora bokstäver. Det spelades så intensivt att jag för en kort sekund trodde jag kunde förstå vad de sjöng. "Himata to hira ta. Mikata, Mikataeru. Tankeretu aru. Ru." Jo, ni fattar. Man kan inte förstå vad som sägs men på något primalt sätt så tror man sig ändå ana att "här jävlar äre hjärta och smärta tills kalsongen spricker".

Runt kl. 15 kliver en exakt likadan japan in som på förmiddagen. Och flickan som är med honom bär hans kamera och är en KOPIA av kvinnan jag hade kört NKOTB tricket för på morgonen. De är så lika, hon måste ha varit El Salvador. Kanske Señorita Venezuela, kanske Miss TEXMEX. Jag vet inte.

Hur som, så anfalls jag nu av denne, precis som den förre, korpulente och auktoritäre japan och så vitt jag förstår så hade ett stort gräl inträffat strax efter "the shoeman incident" och nu var brorsan här för att "fix it".

De råkade inte vara lika. De var lika. De var tvillingbröder och av någon märklig anledning så blir det så ibland att, tvillingpar blir ihop med andra tvillingpar. Fantasierna går ju lös så klart, hur kinky kan det inte bli... speciellt som om några av dessa dubbelpar faktiskt delar hus, men, men... det är ju bara jag. Naturligtvis är de inte mer kinky än annat folk. Det är nog bara jag som önskar att de vore det.

Hur som, jag kan ju inte låta bli att limma på den här frun också. På pin kiv.

Då kliver den förste brodern in i butiken igen. Han börjar skälla på den andre brodern - jag limmar fortfarande.

Det visar sig att den andre brodern har snott den förste broderns bil. Den förste brodern är rosenrasande för att han inte kunde hitta den andre broderns extra-nycklar för att han då kunnat nyttja dennes bil och inte varit tvungen att komma i en ruffig taxi. Ja, tänka sig att de hade exakt likadana bilar också.

Hur svårt kan det vara att skaffa sig åtminstone olika bilar? Inte nog med att de båda bröderna lyckats gifta sig med exakt likadana kvinnor. Deras kvinnor vill ha samma skor, luktar på samma sätt och har bestämt sig för exakt likadana Peugeot. De har dessutom okänsligheten att fråga om inte jag själv har en tvillingbror, så att "the shoe incident" som blev "the car issue" kan lösas genom att de ger borta sina båda respektive bilar till mig själv och min presumtive bror.

Jag förstår fortfarande inte varför de trodde att detta skulle lösa något. Jag förstår inte heller vad de trodde sig kunna vinna av att ge bort bilarna mer än ev. som någon slags bakvänd hämnd på en flirtande fru. Men det kanske är så att endel bara har ett större behov av balans i livet. De här japanerna hade iaf tagit det där med Ying och Yang till en helt ny nivå. Men fan vad jag garvade när de droppade två exakt likadana bilnycklar i händerna på mig. Slet tag i sina fruar - jo, jag tror att en av fruarna faktiskt gillade mig - och lämnade butiken genom varsin exakt likadan dörr. Exakt samtidigt.

Balans. Jo, jag behöver bara en bil. Nu finns det en svart Peugeot till salu. Jag behöver bara en och de andra i butiken tror att en förbannelse vilar på dessa bilar och vill inte ens ta i dem med getskinnshandskar.

Idioter.

ENAD FRONT MOT BRÄNT GUMMI

Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!