RÄTT PÅ HANDEN GER BRA VINST

När jag var liten och det började bli kallt ute, precis som nu så blev man ständigt matad med propaganda om hur mycket kroppsvärme i procent som lämnade kroppen och hur snabbt det gick.
Det har fått mig att tänka på ålderns höst.
Allt snack om global warming, växthuseffekt, isar som smälter, glaciärer som fanns för en vecka sedan bara för att ha gått upp i rök.

Om nu 70% av kroppsvärmen försvinner upp ur huvudet så borde vi gå på händer.
Om potatisen har ett dåligt år så borde arbetslösa få gå på händer på potatisåkern.
Om ölpriset stiger till följd av dålig skörd så ska bonden tvingas att värma jorden med sin skalle.

Som ni säkert redan nu förstår skulle detta se helt galet ut, att hundratals gick runt på händer för att rädda potatisen eller säkerställa tillgången av öl på systembolaget.
Inte bara för att det gick runt på händer utan för att de inte bar handskor.
Vi har tänkt en del på detta faktum här i butiken och har kommit fram till en slutsats.

Handskorna måste onekligen kunna sättas på utan problem, det utesluter ju genast skosnöre.
Kardborre var på tapeten ett tag men det skulle innebära irritation på läppar och tung efter ett tag.
Då återstår bara en förenklad variant av sockerplast, fast med greppvänliga broddar, som ”träs” på händerna varpå man med munnens hjälp suger ut allt luft.
Vi tog fram en prototyp som presenterades för en tillverkare i Slovakien, där gick vi bet och nådde framgång i Asien (återigen).

Vi har skämtat en del om handskorna i veckan, skulle detta innebära en ny era för handtrallan?

ENAD FRONT FÖR TRALLANDE

Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!

 

EXTRAKTIONSTIDER & TOABESÖK

Idag hände en märklig sak. Min lilla presskanna hade precis fått sig en omgång La Ceja Supremo, Colombia - jo, ni som kan era latinska språk ser ju märkvärdigheten i kaffets namn men jag antar att det beror på att kooperativet heter La Ceja och att "blandningen" är Supremo. Hur som, detta ursprungskaffe rostades av de ljusa bönornas tillbedjare och syrans eviga riddare, Da Matteo i Göteborg.

Kaffet skall dra ca. 3-4 min. Precis när jag häller på vattnet (som förövrigt silas igenom filtret under fuktningen av kaffet i kannan, gör inte alla det?) så blir jag varse att jag måste gå på toa. För att inte riskera överextraktion så tar jag med mig min kaffekopp och lilla Bodum och ställer dem på golvet framför mig medan jag gör nummer 2. Precis vid 3.22 min börjar jag långsamt att pressa vattnet igenom bönorna en sista gång och häller upp allt i min lite större kaffekopp. Mugg heter det väl då.

Så där satt jag och smakade av detta mysiga kaffe som hade med sig en trevlig mjuk rostkaraktär, lite brynt majs, en släng mandelsmör och lite touch av blodgrape. Eftersmaken drog lite mer mot bitterpomerans men lyfte upp i näsan och fick mig att se det där smörebrödet med solrosfrön jag åt sist jag var i Köpenhamn. Kaffet var runt men med karaktär. De flesta skulle nog tycka det smakade just kaffe, och jo, det här har det där "vanliga" karaktäristiska Colombianska, som är så omtyckt, fast mer definierat och det vågar visa känslighet i all sin fasthet. Utan att bli sorgset.

Det var det bästa kaffet jag druckit på muggen.

ENAD FRONT MOT UNDERHÅLLNINGSINDOKTRINERINGEN

Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!

 

FY FAXEN

Av någon anledning så ville mannen framför mig inte backa. Han hade ett krav. "Jag måste inventera era gamla kontorsmaskiner - det här är order uppifrån".

Min CHEF skickar aldrig springpojkar då jag har en känsla av att hon vill styra sitt imperium "hands on". Hon kallar det "management by walking in good shoes". Jag skrattade de första 3 ggr. Nu hånglar jag hellre upp henne än hör henne dra sina gamla management-vitsar.

Mannen gav sig inte så jag visade in honom i skrubben där vi förvarar lite äldre kontorsmaskiner. Någon dator med 16 MB RAM, en TV som kasserades då fjärrisen dog och en fin gammal kassaapparat som fungerar alldeles utmärkt men som man, enligt lag, måste använda hörselskydd för att operera.

Bland bråtet hittade den nitiske inspektören en faxmaskin. Han mumlade något om bläck (laser - what da fuuuck?) och om batterier och urban mining. Han hade hur som helst en hangup på denna apparat.

Han tar upp den. Kopplar den till ett vägguttag och börjar pilla runt på olika knappar. Helt plötslig så börjar skrället att väsnas och ut pruttar ett fax. Det är 6 år gammalt - lite innan chefen började med "management by walking in good shoes" - nä, jag skrattar inte. På faxen står texten "TILL JOHN: TACK FÖR IGÅR. DU FÅR HEL SEM. ERS & 2 MÅN LÖNER. DU ÄR HÄRMED UPPSAGD. RÄKNA EN AV MÅN. LÖNERNA SOM UPPSÄGNINGSTID. TACK IGEN FÖR IGÅR MEN NEJ TACK. CHEFEN"

Ut kommer alltså en uppsägning, per fax till JOHN. Men på något sätt så försvann det in i faxens mörka skrymslen och av alla faxar som finns så hade just vår en cache som kunde klara av tidens tand.

JOHN jobbar fortfarande hos oss. Han visste inte att han blivit uppsagd och CHEFEN måste ha dragit sig för att dra det hela personligen och bara försökt gå vidare. Men säkert är att hon dragit lärdom av detta totala fiasko till ledare. Nuförtiden gillar hon personliga möten, konfrontationer och konflikter "up close". Att faxa något man kan säga över en trevlig lunch på tu man hand är inte hennes stil. Inte nu.

JOHN har pratat om förändringen i CHEFENS attityd från "the old days" och svaret till förändringen var alltså detta. Ett fax behöver inte komma fram för att få saker gjorda. Fråga TOBBE. Vi satt alla och tittade på faxen i väntan på ett likadant till honom. Det kom inget.

Telefonen ringde. Det var till JOHN. CHEFEN ville prata med honom. Inventering.

Man får aldrig glömma att folks byk alltid är lite trassligare än man någonsin kan tänka sig. Och lite till. Och lite till.

ENAD FRONT MOT SMÅ HÄSTAR

Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!

 

JAPANER, DERAS FRUAR OCH EN BIL

Vissa dagar är det som om samma människa kom in och ut ur butiken om och om igen. De ber om samma saker, tar på samma skor och har samma storlek på fötterna. De har ibland också exakt likadana fruar.

Härom veckan var det "den japanska" dagen. Vi kom för tidigt till jobbet. En av kamraterna bestämde sig för att vi skulla värma upp ordentligare än vanligt och hade gjort en mix-CD med låtar vi jympade till. "Det är japansk pop", sa han och stretchade lite längre och hårdare än vanligt. CDn gick sedan varm i vår smått illalåtande karaokeanläggning - ni minns nog inte att den där Bävern från Skara var inne med en underhållningslåda, men den står iaf och tuffar runt schlager. Hur som, man kan koppla bort ljudet från bilden och se på Lotta Engberg men höra Utami Hitohita sjunga svajande C medan hennes vänner låter som den på gräs höga kören ur Hair. Jo, man innehar "Hair, The Musical" på japanska. Jo, det är the ORIGINAL cast.

Där står vi då och förundras över hur Lottas ögon alltid lyckas plura så där pigaktigt varje gång hon sjunger en refräng medan en japansk slagdänga med för snabba toner efter varandra plågar oss genom förmiddagen , när en väldigt satt man med styva polisonger kliver in. Han är Pianist, har spretig mustasch, är japan och i släptåg finner man hans vackra fru. Hon är vacker. Väldigt vacker. Hon är som en tysk performance-konstnär i mörker. Hon kan alla tricken och vi (jag) går på det direkt.

Efter att ha gjort den klassiska NKOTB knäböjen framför henne så låtar jag min händer fara upp och ner för hennes fötter med de blott 12 par av storlek 35 vi just nu råkar ha inne i butiken. Det går vägen. Hon ler hela samkvämet och hennes man stryker nervöst sin mustasch, betalar och lämnar stället med Geishan från Panama i släptåg.

Hon kan inte ha varit helt japanskt men det är omöjligt att gissa vad hon skulle vara en cocktail av så hon får bli från Panama.

Efter sushilunchen så fortsätter någon som ser ut som Lotta att yla i tysthet på skärmen men nu går vi igenom "The Best of Naruto" i ljudsystemet. Det är inte en blandning av märkliga japanska indienummer, det är BLANDINGEN av japanindie med stora bokstäver. Det spelades så intensivt att jag för en kort sekund trodde jag kunde förstå vad de sjöng. "Himata to hira ta. Mikata, Mikataeru. Tankeretu aru. Ru." Jo, ni fattar. Man kan inte förstå vad som sägs men på något primalt sätt så tror man sig ändå ana att "här jävlar äre hjärta och smärta tills kalsongen spricker".

Runt kl. 15 kliver en exakt likadan japan in som på förmiddagen. Och flickan som är med honom bär hans kamera och är en KOPIA av kvinnan jag hade kört NKOTB tricket för på morgonen. De är så lika, hon måste ha varit El Salvador. Kanske Señorita Venezuela, kanske Miss TEXMEX. Jag vet inte.

Hur som, så anfalls jag nu av denne, precis som den förre, korpulente och auktoritäre japan och så vitt jag förstår så hade ett stort gräl inträffat strax efter "the shoeman incident" och nu var brorsan här för att "fix it".

De råkade inte vara lika. De var lika. De var tvillingbröder och av någon märklig anledning så blir det så ibland att, tvillingpar blir ihop med andra tvillingpar. Fantasierna går ju lös så klart, hur kinky kan det inte bli... speciellt som om några av dessa dubbelpar faktiskt delar hus, men, men... det är ju bara jag. Naturligtvis är de inte mer kinky än annat folk. Det är nog bara jag som önskar att de vore det.

Hur som, jag kan ju inte låta bli att limma på den här frun också. På pin kiv.

Då kliver den förste brodern in i butiken igen. Han börjar skälla på den andre brodern - jag limmar fortfarande.

Det visar sig att den andre brodern har snott den förste broderns bil. Den förste brodern är rosenrasande för att han inte kunde hitta den andre broderns extra-nycklar för att han då kunnat nyttja dennes bil och inte varit tvungen att komma i en ruffig taxi. Ja, tänka sig att de hade exakt likadana bilar också.

Hur svårt kan det vara att skaffa sig åtminstone olika bilar? Inte nog med att de båda bröderna lyckats gifta sig med exakt likadana kvinnor. Deras kvinnor vill ha samma skor, luktar på samma sätt och har bestämt sig för exakt likadana Peugeot. De har dessutom okänsligheten att fråga om inte jag själv har en tvillingbror, så att "the shoe incident" som blev "the car issue" kan lösas genom att de ger borta sina båda respektive bilar till mig själv och min presumtive bror.

Jag förstår fortfarande inte varför de trodde att detta skulle lösa något. Jag förstår inte heller vad de trodde sig kunna vinna av att ge bort bilarna mer än ev. som någon slags bakvänd hämnd på en flirtande fru. Men det kanske är så att endel bara har ett större behov av balans i livet. De här japanerna hade iaf tagit det där med Ying och Yang till en helt ny nivå. Men fan vad jag garvade när de droppade två exakt likadana bilnycklar i händerna på mig. Slet tag i sina fruar - jo, jag tror att en av fruarna faktiskt gillade mig - och lämnade butiken genom varsin exakt likadan dörr. Exakt samtidigt.

Balans. Jo, jag behöver bara en bil. Nu finns det en svart Peugeot till salu. Jag behöver bara en och de andra i butiken tror att en förbannelse vilar på dessa bilar och vill inte ens ta i dem med getskinnshandskar.

Idioter.

ENAD FRONT MOT BRÄNT GUMMI

Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!

 

FISHING THE SHALLOW

We don't make shoes.
But if we did.
It would probably be the best shoes in the WÖÖÖÖÖÖÖRLD.


Klicka & Gå med i kampen för en bättre skokultur!